Fan jag älskar ju dig, tycker om allt med dig, å allt är ju så jävla bra. Jag vägrar krångla till det mer, fan heller. Att krångla till å bli nedstämd när det e så jävla bra, de e så att man förtjänar att bli straffknullad. Å ironiskt nog är det bara ytterligare en grej som är så sjukt bra. Nä nu får de fan va nog, vara känslig är en sak, lyssna på varandra är en sak, men att haka upp sig på saker å tänka massa bullshit som inte stämmer eller göra en jättegrej av nått som är inte är något egentligen är en annan. De e klart att man får må dåligt, de e klart att de kan vara något som e jobbigt men när något e så helvetesjävla bra på alla sätt som finns så får man ta å ge sig. Man ska kunna vara oseriös, kär, glad å bara vara. När det e så bra, ska det inte vara krångligt...
Är inte arg, men när jag tänker på det så känns det så onödigt, så töntigt. Att krångla till något som är så underbart, de e ju bara att njuta istället, fatta vilken tur man har som har funnit något unikt, något så ömsesidigt, att vara med någon som man känner så obeskrivligt mycket för, som gör en lyckligare än vad man trodde va möjligt...
Fan. Jag längtar ju redan efter dig...
Det jag menar med alltihop är som sagt att inte krångla till det, att vi njuter av varandra, är glada, kära och bara är.
